Teorier om barns lärande. Konstruktivism enligt Piaget och Sociokulturell teori enligt Vygotskij

Teorier om barns lärande. Konstruktivism enligt Piaget och Sociokulturell teori enligt Vygotskij

 

Konstruktivism

Betoningen inom konstruktivismen ligger på det som händer med individens mentala strukturer under inlärningen. Inlärningen är en individuell angelägenhet som utspelar sig i huvudet på den som lär. Lärandet befinner sig mellan individen och omvärlden.
Den schweiziske filosofen och psykologen Jean Piaget är en av konstruktivismen mest framstående företrädare.  (Imsen 2000)

 

Sociokulturell teori

Den sociokulturella teorin menar att vi individer lever i ett socialt sammanhang där
språk och kultur spelar en central roll för allt lärande. Kunskapen är socialt konstruerad och
en del av kulturen. En framstående företrädare för den sociokulturella teorin är den ryske
psykologen Lev Vygotskij. (Imsen, 2000)

 

 

Jean Piaget 1896 – 1980

Piaget betonade det som sker i individens inre under inlärning. Fokus ligger på interaktionen mellan den enskilda individen och omvärlden, där själva inlärningen får en individuell betydelse.
Piaget menade att kunskap inte kan mottas receptivt, utan genom individens egen kraft samt dess egna erfarenheter. Genom hans pedagogiska inriktning så ville han skapa kritiska individer som vågade göra nya saker och inte bara upprepa vad andra har gjort.
Enligt Egidius (2002) är begreppet jämvikt ett nyckelord i Piagets teori. Med detta menade han att alla system i naturen verkar ha ett jämviktsläge som ofta hamnar i obalans för att därefter återställas genom självjusterande mekanismer. Piaget använde sig av begreppen assimilation och ackommodation, där assimilation står för hur individen uppfattar, tänker och lär samt hur individen behandlar ny erfarenhet i befintliga begrepp. När assimilationen inte stämmer träder ackommodationen in, individen kommer på nya sätt att tolka och förstå det han eller hon har kommit i kontakt med.Vidare så menade Piaget att det människan lär inte är en motsvarighet av den yttre världen utan att all stimulering utifrån tolkas genom människans tidigare kunskaper och erfarenheter. Inlärning kan inte heller komma till stånd genom att en passiv individ endast påverkas av en yttre stimulering, individen måste själv välja ut och anpassa stimuleringen så att han/hon kan göra det till sitt eget. Det sker alltså ett samspel mellan själva stimuleringen och det som människan gör med stimuleringen. Detta samspel gör att kunskapen ständigt kan förändras och utvecklas.

 

Lev S. Vygotskij 1896 – 1934

Imsen (2000) skriver att Vygotskij var den första att erkänna kulturen och miljöns betydelse för inlärning. Han menade att allt tänkande samt den intellektuella utvecklingen hos individen tar sin utgångspunkt i en social aktivitet. Det individuella självständiga tänkandet är såledesen produkt av den sociala verksamheten. Vygotskij framhävde det sociala samspelets betydelse vid inlärning och utveckling. Imsen skriver vidare att Vygotskij delade in utvecklingen i två nivåer.

Skillnaden mellan dessa två nivåer kallas den proximala utvecklingsprocessen och betonar en bestämd zon där eleven kan nå kunskap på egen hand och en yttre zon (den proximala zonen), där eleven behöver lärarens hjälp för att klara av uppgiften. Detta får enligt Vygotskij konsekvenser för sättet vi undersöker elevernas förmågor.
Han betonade också vikten av att eleverna skulle ställas inför utmaningar. Undervisningen ska inte läggas på den nivån som eleven redan behärskar utan på en lite högre nivå, så att eleven måste anstränga sig en aning. Dock är det viktigt att läraren ger den ”morot” som behövs för att eleven ifråga ska nyttja den inlärningspotential som ligger i den närmaste utvecklingszonen . Det är viktigt att eleven inspireras till att arbeta aktivt tillsammans med andra så att han/hon i ett senare skede också kan klara av samma sak på egen hand.
Vygotskij menade också att språket är människans viktigaste redskap när vi tillägnar oss kultur och gemensamma kunskaper – hur vi socialiseras till människor.

 

Vygotskijs och Piagets syn på lärande. Likheter och skillnader

Både  Piaget och Vygotskij förespråkade en s.k. aktivitetspedagogisk undervisning, där barnets/elevens aktivitet står i centrum för lärandet.
Säljö (2000) skriver att Vygotskij återkommande betonade vikten av det mänskliga samspelet.  Människan utvecklas genom att samspela med andra där kommunikationen och språkanvändningen är den centrala förbindelsen mellan barnet och omgivningen. Detta är, enligt Säljö, motsatsen till Piagets syn på det självreglerande barnet som upptäcker världen på egen hand. Vidare menar Säljö att Piagets starka fokusering på att barn skall vara självstyrande därmed innebär att omgivningen, inklusive lärarens ansvar för barns utveckling i hög grad försvinner. Kroksmark (2003) Enligt Vygotskij däremot så var det läraren som bar det yttersta  ansvaret för elevens inlärning i skolan.

 

 

Egidius, H. (2002)  Pedagogik för 2000 – talet. Stockholm, Natur och kultur.
ISBN: 91-27-07443-9

 

Imsen, G. (2000)  Elevens värld – Introduktion till pedagogisk psykologi.  Lund;  Studentlitteratur. ISBN: 91-44-00973-9

 

Säljö, R. (2000)  Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv.  Stockholm; Prisma. ISBN  91-518-3728-5

 

Kroksmark, T. (2003).  Den tidlösa pedagogiken. Lund; Studentlitteratur. ISBN: 91-44-01564-X

 

 

 

 


One Response to Teorier om barns lärande. Konstruktivism enligt Piaget och Sociokulturell teori enligt Vygotskij

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *